Blir jag buren vid havet 2063?

Jag har nu vid ett antal gånger blivit varse livets gång, inte bara via bilder på mig själv o familjen utan på andra som köat mellan evigheterna. Bilden av just en kö av generationer som avlöser varandra har kommit för mig. En kö där de nyfödda kryper längst bak tills de reser sig, skuttar fram en stund innan de når livets climax. Främst i kön står det sjukhussängar, rullatorer o rullstolar. De töms på sin last ut över den ättestupa som avslutar denna medvetna lapsus i evigheten. En del kommer för långt ut på kanten o ramlar av i förtid. Jag antar att detta kommer för mig på samma sätt som när gravida bara ser barnvagnar på stan.

I dokumentären “Världens undergång” om 2a världskriget ser man vad lite ett liv är värt. Där ser man hela tiden  en massa personer som på riktigt blir dödade av fiender eller av sina egna. Den ena krigsplatsen efter en andra framstår som ett fullkommligt helvete och jag förstår inte hur någon, med psyket i behåll kunde återvända till ett vanligt liv.  Varje soldat eller civilist i filmen som sprattlar till o dör eller redan ligger död som flugornas herre är ett resultat av en kärleksakt, förhoppningsvis. I vart fall är de födda i smärta av en moder som tänkt stora tankar om sitt barns framtid. Även modern är född av en annan kvinna som önskat det bästa för det barnet  osv…..

Det här programmet, “mästarnas mästare” med gammla idrottsstjärnor som Knape, Thomas Johansson, Sjöberg, Brolin m.fl visar också på hur det var när de var som bäst och hur kroppen sedan mer eller mindre förfallit genom åren. Jag vill inte se det programmet antagligen för att inte påminnas om mitt eget förfall.

En annan dokumentär “Istället för sommar” handlade om olika personer och deras uppgång o fall. Omtumlande att se vad som hände sedan, omtumlande att se förändringen av personen o de olika delarna av livet. Det är bara glansperioden vi minns, det är bara den vi vill vara i och vi tror att alla därefter levde lyckliga i alla sina dagar …..å så var sagan slut.

Stjärnorna på slottet är ett annat TV-program där de spolar tillbaka bandet ( bandspelarband eller film är föregångare till dagens hårddiskar o flash minnen för er som inte vet det) till en svunnen storhets era för att sedan landa i nutid. Körberg har bytt kaross men låter fortfarande fantastiskt. En misstänkt dement Sivan hör dock inte längre hur Tommy sjunger o Bergqvist önskar att han skall hinna åldras en stund tillsammans med Körberg. Jag tittade en stund men fattade direkt vad det hela gick ut på o slutade.

Tv-reklam för pensionssparande visar också livets gång  på 6 sekunder, från en ivrigt simmande spermie till en gammal man som leker med sitt barnbarn vid havet. Pengars värde blir plötsligt likgiltigt.

I “Hope for haiti now” hade gamla stjärnor i hast samlats ihop för att öppna våra plånböcker. Det är ju dom som vi vill se o minnas …eller. Stevie Wonder, Clintan, Springsteen tom Madonna  står längre fram i kön, det märktes. Det var kul att se dem i alla fall, de gjorde något viktigt, något meningsfullt det syntes i deras ögon o hördes i deras röster. Är det meningen o kärleken som gör vår ande tidslös?

Jag drömde om min morfar, Folke. Han var på en Stroke avdelning, uppklädd i kostym, blårandig vit skjorta o med röd slips. Han var rätt lik mig?! Folke var frustrerad över medicineringen o sin situation. Jag gick fram till honom, han kände igen mig och vi kramade om varandra. Jag förklarade för honom att hans förmåga att förstå sin situation kan ha skadats av stroken. Han sa inget utan hängde kvar i min famn. Jag gick ut, ner i skogen vid  ån det var sol o vår i luften. Folke var lätt som Linda o Jonas när jag gick runt med dem i bärselen på magen. Jag visste att han älskade skogen o kände hur lugn han blev av att bli buren av mig just här. 107 år tidigare födde Jenny morfar Folke . År 2063 är det 107 år sedan Ingrid födde mig på mödrahemmet i Vänersborg. Jag undrar om mitt barnbarn då kommer att bära min ande vid havet?

Min o din tid är nu.

Ta dina symptom o gå och bota dig själv!

Det är inte sällan jag stöter på personer som beklagar sig över sina sjukdommar samtidigt som jag tror mig veta vad de beror på – vällevnad eller snarare fellevnad. Det är ofta som övervikt, inaktivitet, fel mat, rökning, stress i arbetet, stress i livet o oförmåga till förändring bidrar eller tom orsakar de symtom på fellevnad som vi kallar sjukdommar. Personerna vet ofta om vad det egentliga felet är, tror jag men det blir ändå doktorn som får i uppdrag att ta bort symtomen så att det går att fortsätta som vanligt. Varför spelar doktorn med i spelet istället för att säga som det är? Det är jobbigt att väcka patientens försvar, doktorn förlorar sitt anseende, doktorn vill vara en “bra” doktor som tillfredställer patienten eller patienten går till en annan receptutskrivare om det inte passar. Nu är det också vårdval, dvs du väljer den vårdcentral du har mest förtroende för och det kanske inte är det stället som utlöser dina försvar.

Vem är vinnare i detta “sjukvårdsystem”? Läkemedelsföretagen, apoteken, snälla doktorer, hälso industrin med alla sina genvägar till hälsa m.fl. Förloraren är patienten. Apotek verksamhetens  avreglerande verkar göra medicinen dyrare, Alvedon steg med 39%. Men det kanske gör medicinen mer verksam, djävligt dyr medicin måste ju vara bra! Förväntningarna stiger och bidrar till lindring.